Machu Picchu - Flygvärdinnan

Machu Picchu

October 29, 2018

Jag har ju lovat att lägga upp fler bilder från Peru och Machu Picchu och berätta om vår vandring längs Inkaleden!
Detta var en helt otrolig resa, verkligen #BucketList!!! Och till alla som har frågat mig om jag hade kunnat tänka mig göra om det säger jag: hade jag inte gjort resan redan så hade jag definitivt gjort om den, men nu när den är gjord vill jag aldrig ut och vandra på detta sättet igen! Haha! Att vandra och sova i tält utan dusch och toalett är INTE min grej. Jag är glad att jag har klarat av det och det var självklart en häftig grej att dricka vatten ur forsar, sova under stjärnklar himmel, sitta på ett tältgolv och äta middag till tända ljus och se naturen växla längs med vandringen. Men även om jag tycker att jag deep down är en naturtjej som älskar djur och njuter av att vara utomhus på de mest spartanska platserna, älskar jag samtidigt bekvämligheten med ett rent fräscht hotell, en varm dusch, toalett och en skön säng att sova i.

Vad som även var häftigt med denna resa var att uppleva höjdskillnaderna! Redan när man landade i Cusco (ca 3400 m.ö.h.) dag ett kände du att hjärtat slog snabbare och det var lite svårare att hämta andan. Att gå upp för minsta trappsteg gjorde en andfådd! Problemet är att oavsett hur tränad du är så vet du aldrig hur din kropp ska reagera på höjden. Vi åt huvudvärkstabletter och drack Coca-te/tuggade Coca-blad (som tydligen ska hjälpa mot höjdsjuka) och mådde faktiskt rätt bra. En i vår grupp hade det dock värre då hans mage ballade ur totalt under hela resan (också en effekt av höjden).

Efter några dagars acklimatisering i Cusco, då vi bl.a. gjorde några utflykter till några Inkaruiner, åt gott på restauranger och shoppade på den lokala marknaden, åkte vi buss till Soray Pampa (3800 m.ö.h.) där vi spenderade två nätter i ett “hotell” som såg ut som en gigantisk trädkoja. Det fanns rinnande vatten och vi hade t.o.m. en dusch på vårt rum, vattnet var dock iskallt. Vi visste att det var sista chansen för en dusch på ett tag så vi passade på och stod och skrek i badrummet medan man snabbt sköljde sig i det iskalla vattnet. Vi gjorde en acklimatiseringstur upp till en glaciärsjö och fick testa på hur det var att vandra med ryggsäck upp på högre höjder.

Dagen efter påbörjade vi vandringen och nådde den högsta höjden vi skulle nå redan vid det första passet (Inkacillaska-passet på 4950 m.ö.h.). Den natten sover vi i tält på 4200 meters höjd bredvid en fors mitt i en dal mellan bergen. Inte en människa, byggnad eller modernitet i sikte. Så häftigt!
Andra dagen når vi ett pass på 4750 meters höjd, och trots att vi vandrade högre än så dagen innan och det gick hur fint som helst (t.o.m. i snö och hagel) så känner jag nu av höjden och mår jätteilla. De sista meterna innan toppen vet jag knappt om jag ska kräkas eller svimma först! Så fort vi nått toppen skickar guiden ned mig på andra sidan berget och jag mår bättre och bättre för varje nedstigande meter.
Strax nedanför bergspasset besöker vi det mest spartanska lilla stenhus jag någonsin sett, där lokalbon Lucilla bor ensam med sina kor som betar fritt i dalen. Lucilla är tyvärr inte hemma utan har själv gjort en vandring (det är väldigt långt till närmaste granne, vi har inte sett varken människor eller hus sedan vi lämnat Soray Pampa).
Den natten sover vi också i tält (3500 m.ö.h.), men på en tomt som tillhör en kille som samarbetar med researrangören. Det finns en toalett och ett handfat som vi alla får dela på, men vi sover och äter ändå i tält då huset han äger inte ens är färdigbyggt och även det ligger mitt ute i nowhere bland bergen, låååångt ifrån civilisationen.
Här spenderar vi två nätter och ena dagen blir en “slappardag” då vi endast gör en dagsutflykt till ett vattenfall, badar i det kalla glaciärvattnet och besöker några närliggande Inkaruiner som faktiskt ännu inte är helt utforskade.

När vi nästa dag beger oss mot något vi kan kalla ett “hotell” där vi ska spendera nästkommande natt har vi den längsta vandringsdagen framför oss på hela 17,5km. Det kanske inte låter jättelångt, men kom ihåg att vi även går från 3500m ned till 2080m med ryggsäck och vandringsstavar på smala stigar. Naturen har även slagit om från berg och öppna dalar till tät bambuskog. Det är varmt och vi har skickat alla våra vinterkläder med hästarna som bär våra duffelbags och leds av de tre kockar som lagar vår mat åt oss. Vi vandrar ca 50-60 minuter åt gången innan vi stannar och tar en 10 minuters paus. Vi går över hängbroar (en på 160 meters höjd!) och får på vissa ställen trycka oss intill bergsväggen och gå en och en då det varit jordskred under tidigare regnfall. Vi svettas och påminns om att dricka hela tiden och ser bara den skog som täcker bergsväggarna. Tillslut når vi “hotellet” som är en stor byggnad mitt ute i ingenstans på en bergsvägg som drivs av en liten familj. Där finns det en toalett med handfat och dusch som vi alla delar på, även denna med endast kallvatten, men det känns skönare nu när man svettats än om man jämför med när man satt med vantar och mössa inomhus i det kalla klimatet i Soray Pampa. Vi sitter inne i deras matsal och äter längs ett långbord istället för ihoptryckta i ett mattält. Vi får sova i riktiga sängar men väcks under natten av världens skyfall som slår mot plåttaket (jag får hålla för öronen för det låter så högt!).
Här har vi även efter nästan fem dagar utan wifi eller mottagning några bars på telefonen och jag lyckas skicka iväg ett sms till Jack. Och vi som aldrig gått en dag utan att höras av!

Innan vi beger oss av den sista vandringsdagen får vi en rundtur i familjens kaffefält som växer på berget. De berättar hur de plockar, torkar och rostar kaffet, allt där mitt ute i regnskogen.
Trots att dagen innan var den längsta så känns den här dagen hundra gånger längre. 15,4km i större del nedförsbacke (mitt ena knä gör redan ont sedan dagen innan då det också var mycket nedförsbacke). Det är varmt och supersvettigt och när vi börjar närma oss civilisationen igen önskar man bara att vi var framme. Trots värmen har många av oss fortfarande långbyxor på oss då det är fullt av sandflugor som bits så fort de får chansen (jag hade såriga ben i en månad efteråt!).
Vi går längs ett tågspår, börjar träffa på människor igen och helt plötsligt når vi staden Aguas Calientes där vi ska tillbringa natten innan vi dagen efter ska ta bussen till Machu Picchu.
På ett helt okej hotell med alla förnödenheter (Peru-standard dock) får vi äntligen duscha i varmvatten (som dock tar slut!), sova i sköna sängar, ladda mobiltelefonerna och äta på restaurang. Det är en väldigt turistig stad och folk kommer dit för att besöka Machu Picchu, så souvenirerna trängs med varandra i varje butik.

Jag förstår dock varför de satsar all in på souvenirer där, för uppe på Machu Picchu har de valt att behålla det helt fritt från all typ av försäljning. Och så otroligt vackert det är!!!

Det är hårt kontrollerat hur många turister som vistas på området och man får en tidsslot när man får gå in och måste gå ut igen. Vi får en rundtur med en guide som visar oss runt på det faktiskt väldigt stora området som är Machu Picchu och berättar om Inkaruinerna. Väldigt fascinerande! Innan vi måste bege oss ut igen får man chansen att klättra upp på Machu Picchu mountain där man sedan har utsikt över ruinerna (många bilder man ser är tagna där uppifrån). Det är dock en lååång brant stentrappa som ringlar sig upp för berget och i värmen känns den ännu längre. När vi har gått uppför i 40 minuter och bara kommit halvvägs upp inser vi att vi inte kommer hinna hela vägen upp innan vi måste ut från området, men vår guide berättar att det finns en avsats lite längre upp där man ser exakt samma utsikt, bara lite lägre (och då är vi redan högt uppe). Vi väljer att ta oss dit och fota därifrån, för sen tar det nästan lika lång tid att gå nedför igen. Och man blev inte besviken på bilderna för det var ju inte svårt att få en fantastisk bild med den utsikten!

Denna resa har med andra ord varit en helt underbar upplevelse och jag är så tacksam att jag fått uppleva detta tillsammans med min mamma och mina systrar! Att få besöka ett världsarv som är så välbevarat och göra denna vandring som var både en fysisk och mental utmaning var något av det häftigaste jag gjort.
Jag kan verkligen rekommendera detta, men påminner om att vandringen är väldigt krävande! En kvinna i vår grupp fick efter acklimatiseringsturen till glaciären den första dagen avbryta och återvända till Cusco då vår guide insåg att hon aldrig skulle klara av hela färden. (Hon fick möta upp oss i Aguas Calientes och självklart besöka Machu Picchu.)

Mitt motto i livet är verkligen “To travel is to live”!

Machu Picchu lamaimg_1944.jpg img_1961.jpg img_1913.jpgimg_1894.jpgInkaledenimg_1859.jpgimg_1728.jpgPeru img_1632.jpgimg_1601.jpg

Kommentera

Var vänlig vänta...