Just nu ligger jag på mitt hotellrum någonstans i världen och har motivation långt nere i tårna. Det är bara en vecka kvar till tävling och det är inte konstigt att det känns som att man ska snubbla på målsnöret när man kämpat så länge och hela tiden undrar “am I good enough?”. Jag vet att mitt mål bara har varit att ta sig till bikinifitness-scenen, men man vill ju ändå gå upp där och känna att man gjort allt man kan även om man inte får en topplacering (det har aldrig varit målet och hade varit orimligt för min första tävling). Man ska ju kämpa som om att man gör det för att vinna (deep down gör jag ju det).
Min coach lade om kosten för några dagar sen och imorgon är det dags för “tömning”. Det kommer inte bli kul.
Om ni undrar hur det funkar att jobba och samtidigt äta som jag gör så måste jag erkänna att det är inga problem alls. Jag trodde att det skulle bli jobbigt, men vet att det bara kommer gäller några dagar och då får man bita ihop när man satsat i nästan nio månader. Jag kan konstigt nog skilja på mitt “jobb-jag” och mitt privata jag. På jobbet får jag energi för att jag tycker det är så oerhört kul och där sätter man ju på sig sin “flygvärdinneroll”, medan jag privat är lättirriterad, har låg energinivå och helst är ensam (även om mitt sociala jag skriker efter att träffa mina vänner!).
Jag har dock tre gånger nu den senaste veckan börjat gråta för småsaker bara för att man är så låg (och jag kan inte minnas när jag gråtit sist innan dess!). De senaste två gångerna var idag faktiskt. Först imorse för att jag insåg att jag inte kommer hinna träna på måndag (p.g.a. jobbet) och ska hinna göra matlådor på kvällen innan jag kör tidigt hemifrån på tisdag morgon för att gå på kurs i två dagar. Och för att hotellet har ett värdelöst gym så jag har varit på fyra olika gym i stan för att kolla om jag kunnat träna där istället. Tre gym var specialiserade på endast PT-klasser eller alternativa metoder (och jag vill bara ha ett vanligt gym!), och det sista skulle ha 500kr för att jag skulle träna där i två dagar.
Sen grät jag igen för någon timme sedan när jag promenerat runt halva dagen även i jakt på en matbutik för att köpa vatten (man kan inte dricka vattnet i kranen där jag är just nu och hotellet tar hutlösa 50kr för en halvliter vatten), och när jag äntligen hittat en butik och ska betala så tar de inte kort.
Trots att det bara är 7 respektive 16 dagar kvar till tävlingsdags och allt jag kämpat för och jag borde njuta av att snart vara i mål så känns det som att jag kör på i blindo just nu och bara längtar tills allt är över. Hjärnspöken…
Kändes skönt att få skriva av sig lite iallafall…
Nu ska jag ner i det värdelösa hotellgymmet och göra det bästa av situationen.
Dagsformen.
