Ännu ett tidsinställt inlägg medan jag är på väg! Nu borde jag ha min sista mellanlandning i Bryssel (BRU).

Det blev inte alls så många fallskärsmhopp gjorda i Deland som vi hade hoppats på… Vi hade betalat och planerat för 50 st, men eftersom det var regnigt, molnigt och blåsigt flera av de dagar vi skulle ha hoppat så blev det inställt. Vi gjorde våra sista hopp onsdags och hann totalt med 24 st under hela resan. När det var sämre väder hann vi dock tunnla!!!
Att tunnla är något vem som helst kan testa på, men vi fallskärmshoppare gör det för att bli bättre i frifall, alltså att bättre kunna kontrollera din kropp och dina rörelser och på så sätt “flyga” bättre när du faller.
Skulle ni någon gång vilja testa kan man göra det i t.ex. Köpenhamn där det finns en vindtunnel. Som nybörjare eller icke-fallskärmshoppare måste man ha med sig en instruktör i tunneln som håller i en, men vi som är erfarna flyga flera personer åt gången (som jag och Jonna gjorde till exempel).
Det är dock inte billigt; i Köpenhamn kostar det ca 8000kr/timme, men efter bara en kvart är man helt slut i kroppen, så vi tunnlar ca 15-20 minuter åt gången.
I Orlando kostade det bara halva priset jämfört med i t.ex. Danmark och England. Jag har tidigare tunnlat i både Köpenhamn och Dubai (som har en jättestor vindtunnel). I Dubai fick jag tunnla gratis eftersom vi känner managern, men annars delar man på priset om man är inne flera åt gången eftersom man betalar för tiden och inte antal personer.

Efter vår andra tunneltid (som var kl 00:00 natten mellan måndags och tisdags) lärde jag och Jonna oss att “torktumla”, alltså när man sidflyger över/under varandra. Det var jättekul!! Vi testade det sedan i “praktiken” dagen efter när vi hoppade och det funkade helt okej. Det är alltid annorlunda när man är inne i en vindtunnel jämfört med uppe i himlen där man har hur mycket utrymme som helst.
Det har dock blivit lite skador i samband med fallskärmshoppningen denna resa… Under andra dagen gör jag en ap-dålig landning, missbedömmer vinden och landar på asfalt. Problemet med att landa på asfalt jämfört med gräs är att det tar tvärstopp när du sätter ner fötterna på marken. Så jag dök rätt ner, tog emot med knäna och händerna och skrapade upp både overallen, händerna och benremmarna på min rigg. 🙁
Overallen ser inte så fin ut längre, benremmarna var så pass förstörda att riggen fick lämnas in (men med rätt kontakter lagades den på bara en timme så jag kunde fortsätta hoppa samma dag) och händerna har börjat läka. Men så kommer olycka nummer två…
Under ett uthopp från flygplanet i tisdags, där Jonna står på utsidan på flygplanet och jag på insidan och håller i hennes armar, så tappar Jonna balansen precis när vi ska hoppa så vinden (som blåser i typ 200km/h) slår henne mot planet och min hand mosas mellan flygplanskroppen och Jonnas arm. Hon får världens blåmärke och bula på armen och axeln och min hand ser nu ut som på bilden nedan.
Men det är smällar man får ta och man ska vara glad att det bara är små skrapsår! Det är trots allt en extremsport man håller på med.

fallskärm
Skrapsår från fallskärmshoppningen.

fallskärm
Jag går in för landning.